avrilandalice

Börjar tänka på familjer. Jag lever i två. Men den ena får jag inte bo hos längre.

Tänker tillbaka till tiden då bråk och hat var det enda jag visste en familj bestod av. Men nu är det inte bara hat, nu är det kärlek. Och det skrämmer vettet ur mig. Är det såhär en familj ska vara?! Jag är inte van vid det, det gör mig så osäker. Min roll i familjen har alltid varit 'yngsta barnet vi inte vet vad vi ska göra med'. Hon som föddes fel och fortfarande fel på efter sexton år. Stackars föreldrar. Men ibland ar det som jag har en. 

Det är något fel på mig. Dom kan fortfarande inte se det.

Jag älskar dom inte ( Jag är elak nu men jag säger min sanning ) Men jag tackar dem, om dom inte hade gjort allting dom gjort skulle det inte format personen jag är idag. Och även om min begravning skulle vara innan deras skulle dom inte sakna mig. Jag tror kanske jag skulle sakna dem. Men dom skulle gå vidare i sina liv och försöka göra deras andra dotter som nu är på kanten till död, blir frisk och lycklig. Malin,min kära syster Jag älskar dig även om jag aldrig visar det. men nu har jag sagt det.

btw Godmorgon allesammans